Kotteflickor och Luciapojkar

Här hemma refererar vi ofta till att "trampa på lummern" och att vara en "kotteflicka".
 
 
Båda kommer ur lilla Skrutts älsklingsbok, Elsa Beskows fina Blomsterfesten i täppan. Den var en av mina egna favoriter när jag var liten, man kan ju sitta hur länge som helst och titta på de vackra, roliga och detaljrika illustrationerna.
En annan sak jag minns var känslan av att försöka hitta figurer i barnböckerna att identifiera sig med. Oftast var det svårt - alla de roliga, busiga, påhittiga och upproriska figurerna var ju pojkar. Flickorna var snälla, laglydiga, omhändertagande och urtråkiga. Och nu snackar vi inte bara om de gamla böckerna från förra sekelskiftet, utan nästan ALLA böcker (undantag Pippi Långstrump, som KAN ha en del i att jag skaffade rosa villa och prickig häst som vuxen...).
Det var extremt tunnsått med 'vanliga' flickor som liksom bara var - barn.
Naturligtvis var detta inget jag kunde formulera då, men jag minns tydligt känslan: kan man inte vara en sån som jag? Jag ville ju inte vara kille. Ville vara stolt över att vara tjej, men bland de präktiga tråkflickorna i böckerna fanns inte mycket att vara stolt över.
Numera finns det tack och lov mycket större variation, men lilla Skrutt älskar som sagt de gamla böckerna. Därför har vi låtit de tuffa och roliga figurerna vara flickor när vi läser för henne.
 
 
Favoriterna är de stygga kotteflickorna som trampar på den griniga gamla lummern. Om och om igen vill Skrutt återkomma till dem, skratta åt dem och prata om dem. Och det var hon själv som började överföra begreppen till sitt eget jag.
(hon gör nåt bus, typ spolar ner TVfjärren i toan)
- Vad gör du Skrutt?
- Ä stygg kotteflicka! (förtjust) Trampar på lummern! (härmar sträng mammaröst) Uj uj uj, inte göra så!
 
Även kardborreflickan är en storfavorit, hon som kastar taggiga bollar i de fina damernas kjolar (eller är de transvestiter...? Man kan nästan misstänka det, så tjusiga klänningar som de har)
 
 
och en annan ogräsflicka som fräckt sticker in sin bara, lortiga fot bland de förnäma festdeltagarna.
 
 
 
 
Elmz, å sin sida, han ville vara Lucia. På dagis gick det bra, även om han var enda Luciakillen
 
 
men så ledsen han blev inför Lucia i tvåan, när fröken sagt till honom att inte larva sig, klart att bara flickorna fick lägga sina namn i lottburken. Då gjorde vi en kupp, han och jag, och han fick vara tärna istället fastän även det egentligen var otillåtet
 
 
När några av klassens "tuffa killar" kom fram innan och sa lite hånfullt
- Killar kan inte vara tärna!
svarade han glatt och kaxigt
- Det ser ni väl att dom kan!
 
Numera går han i femman och har sorgligt nog lärt sig sin genusläxa - trots långt hår och en fin sångröst vet han att en kille inte får vara med i lottningen.
Men Yohio kan ingen hindra en från att vara!
 
 
Jag hoppas, hoppas att de kommer växa upp till starka individer som vågar vara det de vill vara, inte det andra tycker att de ska vara.
Naturligtvis är det lika ok med stygga kottepojkar och söta Luciaflickor.
Det viktiga är att förväntningarna man försöker leva upp till, är ens helt egna.
Det är väl inte för mycket begärt?
 
#1 - - Anonym:

Det bor en kotte i varje Wasenare. :)

#2 - - Rebecka Wärnström:

Du är så klok Sissela!

#3 - - Anonym:

Vad jag känner igen bristen på tjejer i böcker. Ångrar ännu att jag inte lät skorpan vara flicka när vi läste bröderna Lejonhjärta. Det blev inte så eftersom de ju kan läsa, mina töser. Men vi pratade om att det lika gärna kunde ha varit systrarna L.

Känner också igen det du skriver om dig i vår K <3

#4 - - Ganga:

Ja Hurra för Livet! Och Bu för alla töntigheter som förkrymper! Tror att det är viktigare än någonsin att hjälpa unga inse att vi har rätt att slippa stereotyper. Tänk all reklam, musik, spel som trycks in dem!
vilken skön familj du har!! härligt att ni alla till¨åter er vara så levande!