Allhelgonatankar

 
Kyrkogården ligger bara ett par hundra meter från vårt hus, men jag är ingen flitig besökare. Trots att två älskade föräldrar fått gravplatser där inom de senaste åren.
De som ställer dit lyktor, lägger blommor och pysslar är istället min man och dotter, på deras dagliga promenader.
 
Idag tar jag iallafall en tur dit, på kvällen när dimman ligger tät och ljusen kring kyrkan ser ut att sväva en bit över marken.
Inte för att det hör till så här på allhelgona, utan för att jag vill se ljusen på nära håll. Känna det de symboliserar; att alla dessa människor har någon som tänker på dem, som saknar dem. Att de varit, och är, älskade. Inte bortglömda.
 
 
Mammas grav är täckt med gula kastanjeblad som lilla Skrutt samlat och lagt dit. De fick aldrig träffa varandra i detta livet, men jag misstänker att de gjort överenskommelser som jag inte fått veta något om. Varför skulle annars min dotter ha sin mormors hår och hennes uttryck i ögonen när hon skrattar åt något bus? Jag kom på dem i deras planer en gång i en dröm, innan Skrutt var född. De skrattade jättemycket. Nån gång kanske man blir invigd i skämtet. Tills dess fattar jag ingenting.
 
 
Pappas sten...hämtad från Omberg, precis som han ville. Varje gång han ville prata om sin begravning bad jag honom hålla klaffen och sa att vi ändå inte tänkte följa några direktiv så han kunde likagärna bespara sig dösnacket. Sen garvade vi tillsammans i trygg förvissning att vi var helt överens.
 
Saknaden kommer aldrig försvinna. Kanske är det därför jag glömmer att gå till kyrkogården, jag tänker så mycket på dem ändå. Ibland känns det som om de skickar små hälsningar i vardagen, saker som lika gärna kan framkalla ett leende som tårar...man vet aldrig innan och man är aldrig beredd
En lågtflygande kråka som kraxar till.  Något av pappas bisarra talesätt som rullar upp i huvudet vid tillfälle. Doften av linolja och terpentin, eller av myntate. Telefonnummer som jag inte kan förmå mig att radera ur mobilens lista.
Såna saker.
 
Spökbollar svävar kring kyrkan. Men vart tänker de landa?
 
De som betyder något kan aldrig någonsin försvinna helt och hållet. Men de måste få ta en mer undanskymd position efter ett tag, inte störa livet som pågår nu.
Så tänker jag denna allhelgonakväll. Hej på er döingar, jag saknar er nåt grymt. men jag lever.
Titta, jag lämnar fortfarande skugga.
 
Kyrkogården är bara en geografisk plats, om än stämningsfull. Era verkliga vilorum finns i våra hjärtan.
Vi ses väl nån annastans?
 
 
 
 
#1 - - Åse-påse:

Japp, en sann kopia på hur jag känner och upplever. Starkt!

Svar: På nåt sätt känns det skönt att flera delar känslan <3
The (b)loglady

#2 - - Biljana:

Så fint och på pricken hur det känns. Vilorummen finns någon annanstans. <3

Svar: <3
The (b)loglady

#3 - - Cilla:

Så känns det, så är det. Jag är inte i Sverige så att jag kan tända ett ljus på min mammas grav, men jag vet att hon är ok med det. Hon är med mig hela tiden.

Svar: Klart hon är. Ljuset på kyrkogården spelar nog bara roll om vi vill att det ska spela roll.
The (b)loglady