Varför är ungarna så tama?

Ibland undrar jag vart anarkin och fantasin tagit vägen.
Är barn i allmänhet mer stillsamma och nästan lite fantasilöst laglydiga nuförtiden? Eller är det bara mina (och deras kompisar)?
Visst slipper ett och annat svärord ur dem där de sitter vid sina datorer, även kan det hända att häftifga meningsutbyten uppstår. Visst visst, men snacka är ju en sak, göra en helt annan. 
 
Med min egen barndom i hyggligt minne har jag länge undrat när olydnaden ska börja ge sig till känna hos avkomman.
Mycket av tiden man spenderade på loven tex var (iallafall i minnet numera) ett enda balanserande på kanten till det förbjudna. Att tillsammans med den lika förtappade kompisen röka några stulna cigaretter i det förbjudna båthuset längst ut på den förbjudna bryggan var ett riktigt höjdarsätt att fördriva en sommarkväll för ett par elva-tolvåringar. För att inte tala om att bryta sig in i spännande ödehus, "förbättra" vägskyltar så turisterna gick fel väg, klättra längs takbjälkarna i gamla stallet och att kolla efter spöken i det beryktade gamla magasinet med murket golv. Och en del andra saker, vars preskriptionstid kanske aldrig riktigt går ut och som därför ej bör nämnas, här eller någon annanstans.
 
Men även att åka dit för snasksnatteri på Tempo och bli bryskt tvingad av barsk tant att ringa hem och själv berätta.
 
Nog kan jag väl vara glad om ungarna skippar en del av de värsta dumheterna, det är inte det.
Är mest bara så himla förvånad över den totala bristen på kriminell VILJA.
När det gnälls över brist på sysselsättning eller tillvarons allmänna tråkighet, händer det att jag kommer med förslag i linje med ovanstående, vilket bemöts med skeptiska blickar eller rentav ett halvchockat "men MAMMA!"
 
Kanske har de bara grundlurat mig. Kom inte och skyll på mina gener iallafall.
#1 - - Ganga:

hahaha!! You made my day!!!
Älskar det du skriver!!!
Ganga

Svar: Tack :)
The (b)loglady