Tillbaka till Astrid

 
 
 
 
Så var vi tillbaka på Astrid Lindgrens igen, dags för ännu en operation för lilla Skrutt. Den här gången skulle de titta ner i halsen och se om något förändrats sedan förra gången (ett halvår sedan) och kanske skära lite till.
 
 
 
Numera känns det nästan hemtamt att komma hit, men jag minns första gången, för snart två år sedan. Då kom vi hit utan vår flicka, hon hade fått åka före i ambulanstransport, nedsövd och i respirator.  Då passerade dygnen som i en dimma, dag och natt flöt ihop. Då var vi bara tacksamma för varje dag hon fick fortsätta leva.
 
Den här gången skuttar hon själv glatt pladdrande nerför korridorerna. Stannar vid en tavla, "Titta, Lefse! Och mamma!"
 
 
 
Och hon sticker själv fram sin lilla tass när doktorn vill låna ett finger, sjukhusvan som hon är. 
All värme som finns här. I form av härligt barnslig konst och vänlig personal. Den gör gott i hjärtat på både sjuka barn och deras sömnlösa oroliga föräldrar.
 
Vi möter många av dem här. Barn med mer eller mindre synliga sjukdomar,  föräldrar som tvingats lära sig leva en dag i taget.
I de allmänna rummen på familjevåningen finns det som en tyst överenskommelse; låta varandra vara. Vi nickar lite till varandra, om vi orkar. Tittar någon bort eller stirrar långt i fjärran förstår alla varför. Inga frågor, inget socialt småprat. Vi sitter alla i samma båt, ingen av oss har någon ork över för något annat än att klara sig igenom ännu en dag.
"Och vad har ditt barn för sjukdom då? Cancer, jaha vad tråkigt. Ja själva är vi ju på intensiven, svårt att andas vet du. Kaffe?"
Nej.
 
 
 
Vi får höra av sköterskorna om det pågående bygget av det nya sjukhuset. Där det ska bli fler enkelrum, men färre vårdplatser. Där ingen verkar ha frågat efter personalens  idéer och åsikter - de som kanske vet allra mest om vad som verkligen är viktigt.
Vi pratar om, som varje gång, den djupa tacksamhet vi känner över att få vara här. På detta proffsiga sjukhus, med all denna kunskap tillgänglig för att vår flicka ska få hjälp. I detta förhållandevis rika land.
Vi behöver inte välja, inte sätta en prislapp på vårt barns liv, inte pantsätta allt vi äger för att hon ska få vård.
Ibland känns det så futtigt med diskussioner om kvadratmeter och matportioner.
Ibland är det väldigt nyttigt med perspektiv.
 
 
 
Den längsta korridoren har förvandlats till en fågelskog
 
 Överallt i korridoren sitter fåglar, och när man går förbi börjar de sjunga
 
 En liten oas av sälar och sjöfåglar
 
Det knäppa skåpet i korridoren
 
 
 
Det blev bara fyra dagar den här gången. Allt gick bra, och nu är vi hemma igen.
Och nu dröjer det förhoppningsvis några månader tills nästa besök.
 
 
 
 
 
 
#1 - - Madz:

Underbara människa! Det här blir mitt ljus i vintermörkret. Det har jag på känn. Tack!!

Svar: Vi får väl se vart det bär av...Tack!
The (b)loglady

#2 - - Cornelia:

2 år sedan... Va fint det känns att få följa med på resan, Siss. Vill läsa mer! Kram!

Svar: Ja...känns både som evigheter sen,och alldeles nyss. Kram
The (b)loglady