Kardullers covers

Och nu blire musik!
 
Avdelningen Hemliga Perversioner:
 
Jag är lite besatt av covers. Välbekanta låtar som liksom bott in sig i huvudet i sin ursprungliga version, målat, tapetserat och satt upp tavlor.  Sen kommer det plötsligt en helt ny version och det blir som en ommöblering.
Eller TotalMakeOver, som det väl heter i dessa dagar.
 
Iallafall, min svaghet för covers som fenomen verkar inte blekna med åren. Men det duger ju inte med vilken jäkla klåparversion som helst. Till exempel kan man önska att det var spöstraff på att göra dansbandsversioner av bra låtar, som Ebba Gröns "800°" som Torgny Melins slaktat (NEJ jag tänker verkligen inte länka skiten, sök upp själv om du måste).
 
Först krävs naturligtvis en riktigt bra låt, och här finns nog inga kompromisser. Men ibland kan det vara så att man inte inser hur bra låten faktiskt är förrän en bra cover kommer och klappar till en i skallen.
Som här; vem kunde ana att det kan rymmas både humor och vemod i en Britney Spears-låt?
 
 
 
 
Åt andra hållet då -  Boy Georges' rätt softa och smöriga gamla 80-talshit "Do you really want to hurt me" som får ett galet genialt rocklyft (och en ny mening) av suveräna Violent Femmes:
 
 
 "I'm not prepared to let you let me go"
 
 
 
Ibland har låten ifråga varit som en förstaklass-tågvagn hela tiden och coverversionen ger bara en ny dimension.
Ett exempel på detta är denna version av Johnny Cash's "I walk the line" med Ed Kowalczyk. En bit ifrån originalet, men med stor respekt och en mycket bra sångare:
 
 
 
 
En till i samma kategori: här har Bowies klassiker fått en helt annan mening:
 
 
 
 
  
Något av den största lycka som finns för en coverknarkare är när en stor idol gör en riktigt rysarbra cover på en annan stor idols låt. Så mycket mer perfekt än så kan det liksom inte bli.
Patti Smith med Prince's "When doves cry". Visste man inte bättre kunde man trott att den var hennes från början, så självklart låter det.
Bring it on!
 
 
 
 
 
Yes box.
Sen har vi nästa kategori: de som är så respektlösa och knäppa att man blir glad av själva galenskapen. 
Mästaren i denna genre tycker jag är Max Raabe & Das Palast Orchester, en  20-talsinspirerad Romans-sångare från Berlin, som tagit sig an ett antal kända pophits på ett väldigt speciellt sätt. Här kommer en av dem; Tom Jones' "Sex Bomb" kommer hädanefter alltid hamna i skuggan av den här versionen  :)
 

 
 
 
 Föga njutbart men man måste ändå uppskata det innovativa i att göra en trudeluttig elorgel-cover av Rage Against The Machines monsterhit "Killing in the name of". Mambo Kurt förtjänar en plats i kardullerslistan för denna  totalt respektlösa gräslighetscover: 
 
 
 
 
Inser att jag nästan bara länkat snubbar. Tyvärr är det ju lite så i rockenrållvärlden och därmed även i covervärlden. Illa men sant.
 
CoverOver and out för denna gång!